En stillsam indoktrinering...
Chansen, alternativt risken, att jag skulle börja skriva i en egen blogg var vääääldigt främmande för mig för bara några veckor sedan. Kanske inte i första hand i brist på saker att skriva om eller möjlighet, utan mer i brist på vilja och uthållighet. Jag finner ofta mig själv att göra saker halvt, att inte fullfölja dem till det söta slutet utan min koncentration virvlar iväg likt en frökapsel från en ask när jag hittar något som är mer nytt för mig. "oh, det verkar intressant... Man kanske ska ta och göra så och strunta i den andra saken idag åtminstone." Jag går och tränar hemma istället... visst.
Anledningen till att jag svängde som en väldigt tunn kappa är willevandals blogg om att inte bara köksbordsagitera och Alle L's vilja att påverka folk till det bättre.
Med anledning av detta tänkte jag börja lite intellektuellt med att ifrågasätta den underbara universitetsvärlden. Kanske var jag lite onyanserad där och drog in hela den världen, det kanske bara är universitetets riktlinjer och DESS egen utbildning som känns hämmande, indoktrinerande och ibland även löjeväckande när universitetet ska forma dagens studenter.
För ca 180 år sedan definerade Wilhelm von Humboldt universitetet som "ingenting annat än de mänskliga varelsers andliga liv som av yttre ledighet eller av inre tryck dras till lärdom och forskning" och där "skulle den ene i sin ensamhet reflektera och samla kunskap, den andre skulle söka sig till män av sin egen ålder, en tredje skulle kring sig samla en krets av lärjungar. Så är den bild beskaffad som staten måste förbli trogen om den önskar ge institutionell form åt sådana obestämda eller snarare tillfälliga mänskliga strävanden".
Man kan väl säga att hans definition har utvecklats i form av att det inte längre är en könshomogen massa som bevistar de flesta universitetens lokaler. Vi tackar allt heligt för det och har större delen av västvärlden för ögonen när vi prisar vår lycka. Utvecklingen har även bestått i ett påskyndande (kanske) av bildningsvänliga yttre faktorer, ej endast i en uppkommen försörjning av ledighet som det påtalas i en av Herr Chomskys böcker, där man nu i det närmaste är tvungen att fortbilda sig, utvecklas för att kunna växa materiellt i denna del av världen. Materialitet är kanske inte det bästa, ej heller tvång, men ibland behövs de båda för att driva utvecklingen i stort framåt. Definitivt. Ja, enligt mig. :D
Dessutom handlar det inte längre endast om tillfälliga strävanden då man kan börja prata om det livslånga lärandet för vissa individer. Jag menar inte de personer är lektorer, doktorer etc med sina lärjungar, utan de studenter som utanför universitetets hägn, innan, under och efter, med inspiration av universitetet fortbildar sig, utvecklas och förhoppningsvis med en pålagring av kunskap blir en bättre människa. Dock ser vi fortfarande pojkar och flickor an masse vilka äter oskyldiga kor etc. ;)
Wilhelms bild har dock även degenererat i och med att reflektionen som görs, lärs ut, är handfast pålagd längst ut på pekpinnen som viner över huvudena i klassrummen och formar de degklumpar som befinner sig i dess väg med inristade sår i intellektet. Visst, det kritiska tänkande prisas, lyfts fram, ingen är objektiv etc, men ändå. När man skruvar till det, de få gånger man känner sig manad att ta strid mot sin "mästare" är det sällan man får svar. Du har tur om frekvensen är1 av 5. Iochmed denna ovilja att ge ett svar på ett direkt påstående, en direkt fråga, eller är det kanske denna vilja att blint följa den fastlagda mall som in absurdum måste råda "annars väntar raganrök", så formas vi till att bli de medelmåttor världen spyr ut, de lika individer och i-samma-form-stöpta nedsmutsare och exploatörer när vi inte får ett fritt reflekterand från våra "mästare". Lärjungen faller, blir den grönsak som (han) senare ska göda. Och fram till sin sista vers, det bittra slut de flesta möter, gör sitt bästa psykiskt och fysiskt, medvetet och omedvetet så att denna nämnda gröda inte ska få chans att gro.
Måste avsluta där, lite ofullbordat men tiden rinner iväg när man har roligt.
Anledningen till att jag svängde som en väldigt tunn kappa är willevandals blogg om att inte bara köksbordsagitera och Alle L's vilja att påverka folk till det bättre.
Med anledning av detta tänkte jag börja lite intellektuellt med att ifrågasätta den underbara universitetsvärlden. Kanske var jag lite onyanserad där och drog in hela den världen, det kanske bara är universitetets riktlinjer och DESS egen utbildning som känns hämmande, indoktrinerande och ibland även löjeväckande när universitetet ska forma dagens studenter.
För ca 180 år sedan definerade Wilhelm von Humboldt universitetet som "ingenting annat än de mänskliga varelsers andliga liv som av yttre ledighet eller av inre tryck dras till lärdom och forskning" och där "skulle den ene i sin ensamhet reflektera och samla kunskap, den andre skulle söka sig till män av sin egen ålder, en tredje skulle kring sig samla en krets av lärjungar. Så är den bild beskaffad som staten måste förbli trogen om den önskar ge institutionell form åt sådana obestämda eller snarare tillfälliga mänskliga strävanden".
Man kan väl säga att hans definition har utvecklats i form av att det inte längre är en könshomogen massa som bevistar de flesta universitetens lokaler. Vi tackar allt heligt för det och har större delen av västvärlden för ögonen när vi prisar vår lycka. Utvecklingen har även bestått i ett påskyndande (kanske) av bildningsvänliga yttre faktorer, ej endast i en uppkommen försörjning av ledighet som det påtalas i en av Herr Chomskys böcker, där man nu i det närmaste är tvungen att fortbilda sig, utvecklas för att kunna växa materiellt i denna del av världen. Materialitet är kanske inte det bästa, ej heller tvång, men ibland behövs de båda för att driva utvecklingen i stort framåt. Definitivt. Ja, enligt mig. :D
Dessutom handlar det inte längre endast om tillfälliga strävanden då man kan börja prata om det livslånga lärandet för vissa individer. Jag menar inte de personer är lektorer, doktorer etc med sina lärjungar, utan de studenter som utanför universitetets hägn, innan, under och efter, med inspiration av universitetet fortbildar sig, utvecklas och förhoppningsvis med en pålagring av kunskap blir en bättre människa. Dock ser vi fortfarande pojkar och flickor an masse vilka äter oskyldiga kor etc. ;)
Wilhelms bild har dock även degenererat i och med att reflektionen som görs, lärs ut, är handfast pålagd längst ut på pekpinnen som viner över huvudena i klassrummen och formar de degklumpar som befinner sig i dess väg med inristade sår i intellektet. Visst, det kritiska tänkande prisas, lyfts fram, ingen är objektiv etc, men ändå. När man skruvar till det, de få gånger man känner sig manad att ta strid mot sin "mästare" är det sällan man får svar. Du har tur om frekvensen är1 av 5. Iochmed denna ovilja att ge ett svar på ett direkt påstående, en direkt fråga, eller är det kanske denna vilja att blint följa den fastlagda mall som in absurdum måste råda "annars väntar raganrök", så formas vi till att bli de medelmåttor världen spyr ut, de lika individer och i-samma-form-stöpta nedsmutsare och exploatörer när vi inte får ett fritt reflekterand från våra "mästare". Lärjungen faller, blir den grönsak som (han) senare ska göda. Och fram till sin sista vers, det bittra slut de flesta möter, gör sitt bästa psykiskt och fysiskt, medvetet och omedvetet så att denna nämnda gröda inte ska få chans att gro.
Måste avsluta där, lite ofullbordat men tiden rinner iväg när man har roligt.
posted by M at 5:48 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home